De kände efter bara ett år tillsammans att de längtade efter barn. De kom överens om att Lena, som var några år äldre än Karin, skulle bära deras första barn. Man pratade om alternativet att fråga Karins vän Karim om han ville ställa upp som donator men fastnade till sist för alternativet att resa till Danmark och få hjälp på en klinik där. Beslutet att resa utomlands för behandling fattades efter att Lena ringt svensk sjukvård och insett att kötiden för behandling här var minst ett år... Lena och Karin ville inte vänta ett år.

Paret fick snabbt en tid för journalsamtal på Storkklinik i Köpenhamn och det gick smidigt – inga väntetider. Under samtalet kom frågan upp om paret ville ha en anonym eller känd donator, dvs om de ville att barnet skulle kunna söka upp donatorn senare i livet eller om den möjligheten inte skulle finnas för barnet. Sköterskan på Storkklinik betonade att det inte handlade om en far utan en donator. Lena och Karin tänkte att det finns en risk att barnet växer upp med förväntningar på donatorn som visar sig inte vara sanna, när barnet väl träffar donatorn i vuxen ålder. Mot den bakgrunden valde de en helt anonym donator.

Lyckan var med Lena och Karin. Lena blev gravid på första försöken (vad är oddsen för det?!) och dottern Lea föddes i Sverige.

Vad får Lenas och Karins beslut för konsekvenser juridiskt? Spelar det någon roll vilken slags donator man väljer och var barnet blir till? Hur blir båda föräldrar tillsammans till barnet?

Det är viktigt att skaffa sig kunskap om juridiken som följer vid assisterad befruktning. I exemplet valde paret att resa utomlands istället för att ställa sig i den svenska kön. Om de hade valt den svenska sjukvården så hade de inte behövt genomföra en adoption efter barnets födelse (en så kallad närståendeadoption). När barn blir till på klinik utomlands krävs oftast en adoption och alltid om donatorn är anonym.

Lena och Karin valde att fokusera på Lea och vänta med det juridiska till senare. Lena fastställdes som mor och ensam vårdnadshavare men i praktiken var de två mammor och det visste de båda, på precis samma villkor. Ett par år senare berättade Lena för Karin att hon förälskat sig i en annan och att hon ville separera. Konflikterna tilltog och det slutade med att Lena flyttade till annan ort, långt från Karin och hindrade Karin från att träffa Lea – det blir bara bråk sa hon, så det är inte värt det längre.

Vad kan Karin göra i detta läge? Hade det spelat någon roll om Karin och Lena anlitat jurist i något skede?

Kunskap är A och O för personer i Lenas och Karins situation. Om Karin ansökt om att få adoptera Lea när hon föddes och adoption medgivits så hade lagen inte gjort någon skillnad på de två mammorna och Lea hade haft lika stor rätt till dem båda. Om de vänt sig till svensk sjukvård istället, eller valt en känd donator i Danmark, så hade närståendeadoption inte behövt - båda hade fastställts som föräldrar mot basis av samtycke till inseminationen. Nu är det mycket svårt för Karin att få träffa barnet.

Som tur var tog Lena sitt förnuft till fånga när hon lugnat ned sig och Lea fick tillbringa varannan helg med sin mamma Karin men alla historier slutar inte så lyckligt – skaffa er kunskap i tid så att ni skapar trygghet för alla inblandade.

Behöver du hjälp av en jurist? Boka tid hos Familjens Jurist för rådgivning.